Gamla minnen

Av Kjell Andréasson

När jag såg kortet i Laholms Tidning från Laholms Fotbolldomarklubbs första examenssammankomst våren 1949 går tankarna tillbaka till den fina tiden i ungdomen. Tänk att 55 år går så fort. Själv kom jag med i klubben 1950, på anmodan av bröderna Rune och Tore Nilsson.

Klubben höll till på dåvarande Café Vilan, numera Pizzeria Laholmia, där vi på måndagskvällarna fick disponera ett litet rum. Där läste vi regelboken hela vintern för att klara de både skriftliga och muntliga proven som genomfördes i slutet av mars. Alla var lite nervösa inför förbundets representanter: Einar Carlsson, Olle Frisberg och Viktor Karlsson eftersom de var bestämda herrar. Olle Frisberg var för övrigt en känd allsvensk rättsskipare. Det var mycket noga att vi skulle kunna fotbollsplanens mått, bollens storlek, målets storlek (höjd: 2,44 meter, längd: tre gånger höjden, d v s 7,32 meter), o s v.

Efter examen fick man sedan sitt domarkort som gällde ett år i taget. Jag fick ihop 17 stycken. Det gällde att varje måndag komma till mötet för att få någon match kommande spelomgång. Matchförberedare var under flera år allan Holmberg. Därefter tog Claes Franzén över under en lång följd av år. Under måndagskvällen penetrerades den gångna veckans matcher och diskussionerna gick höga.

Det första året blev det harvande i södra Hallands lägsta serier. Arvodena var inte särskilt höga: 12 kronor per match, 17 kronor om matchen var på mer än två mils avstånd och det var det bara när man skulle till Hishult. Reseersättning utgick också för resa med tåg eller buss.

Då jag på 50-talet varken hade bil eller körkort cyklade jag ofta både till Knäred och Hishult när det inte lyckades med transport på annat sätt – konditionen var det inget fel på på den tiden. De flesta matcher gick klockan 14 på söndagarna. För att döma en match i till exempel Hishult blev det en lång dag. Buss från Laholm kring klockan 11, framme i Hishult vid 12-tiden, match vid klockan 14, bus tillbaka till Laholm där man var framme runt klockan 18. När man kom till Hishults idrottsplats var i regel klubbens eldsjäl Håkan Nilsson i full färd med att krita linjerna och annat. Varmkorven var redan färdig så man fick på så sätt sin lunch.

Det har blivit många episoder genom åren, men ett har särskit etsat sig fast i minnet. I en match i Genevad på 60-talet mellan hemmalaget och IK Örnia från Halmstad var jag tvungen att varna en av bortalagets spelare och ville ha hans namn. Det visade sig vara lättare sagt än gjort för svaret var ett vresigt ”Nej”. Jag upprepade frågan men svaret blev detsamma. Jag fann mig på nödsakad att utvisa spelaren från planen – på den tiden fanns inga gula och röda kort. Jag följde honom till långsidan av planen då lagledaren kom tillskyndande och säger att spelaren heter Neij. Det var lite pinsamt och givetvis fick Neij komma tillbaka in på planen.

Det var några kära minnen från min tid I Laholms Domarklubb.